Sandstorm

I.

Ljudet av sirener var lika skärande mot hans öron som ljuset var för hans ögon. Efter en stunds idogt övervägande insåg han att han var vaken trots allt, och alternativet att dra sig kvar i sömndruckenhet hade lämnat honom därhän. Varje gång det stadsvida larmet hade avbrutit hans drönande den senaste tiden, hade det varit frågan om ännu en sandstorm. Detta innebar förutom decimerad skönhetssömn en natt som sträckte sig över flera dagar. Sandmolnen blev i regel så täta att solljuset trängdes undan och att omnejdens nyligen återhämtade rytm gång på gång sattes ur kurs. Det var en rastlös och osäker tillvaro, som i förlängningen tycktes prägla både stort och smått.

I och med att han ställde sig upp och kastade en skugga över det dunkla rummet, virvlade det luftburna dammet till. Golvet lystes upp av de ljusstrimmor som tog sig igenom de neddragna persiennerna och påminde honom än en gång hur ostädat det var. I rummet intill fanns inte mycket i övrigt än de standardiserade hjälpmedel som installerades i de flesta enkla hem. Där lyste holografiska gränssnitt som blinkade då och då i brist på regelrätt underhåll, en trött huvuddator som hade i uppgift att samordna och organisera bostadens olika apparaturer och ett svart, blankt bord med ett blått medicinskt verktyg på.

Han satte sig ner jämte bordet med orkeslösa ben och darriga händer. Det var alltid så på morgnarna. Med ett stadigt grepp kring det blå verktyget märkt ”PMI-733” tryckte han på dess ljusbaserade menysystem ivrigt en kort och enkel sekvens. Han satte mynningen till benet och efter några få ögonblick kände han sig lugn och samlad igen.

Ute bland de alltjämt halvt färdigställda gatornas skrymslen och vrår promenerade människorna raskt kors och tvärs. Nere på markplanet var det som mest påtaglig rusch varje gång varningar om en ny sandstorm sattes in–ingen här ville finna sig utan förnödenheter mitt i mörkrets krassa belägring, i motsats till de övre skikten av stadsgeografin där ingen verkade behöva vara särskilt brydd.

De nedre skikten var under omständigheterna fattiga stadsområden, även om skillnader i klass var historiskt sett relativt små, tänkte Jun. Han hade på vissa utvalda tillfällen av skoningslös tristess nämligen underhållit sig själv med att läsa de samlade skrifterna på ”Stadsbiblioteket För Bevarandet Av Historiska Verk”. Faktum var att de äldsta texterna där bara var några få hundra år gamla, varför Juns kunskap i historiska sammanhang egentligen var ytterst begränsad. Till hans försvar var hela samhället begränsat i samma egenskap men det hindrade inte många att prata i nattmössan. En del hade till och med påstått sig ”se syner” från forna civilisationer, men Jun gick aldrig på dylikt trams och ingen annan vettig människa heller för den delen.

Den livliga aktiviteten bland folket sopade de sandklädda betonggatorna rena. Det gav Jun en tankeställare. Han var inte en person som planerade för framtiden, utan levde normalt sett sitt liv från dag till dag, men stadens nyfunna självbevarelsedrift verkade smitta. Till och med någon som han behövde fundera på överlevnad, tänkte han.

Publicerat i Min dagbok | Märkt | Lämna en kommentar